Definition of venor
a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y zgo back
Orthography ID = 2062425
1.
LNS
vēnor, vēnārī, vēnātus sum
venor
deponent verb (1st conjugation)
  1. to hunt, chase
  2. to hunt or seek after, to pursue
Abbreviations
vēnor, ātus (inf. parag. venarier, Lucr. 5, 1248; gen. plur. part. venantum, Verg. A. 9, 551 al.), 1, v. dep. n. and a., to hunt, chase (cf.: capto, aucupor). Neutr.: qui venari solent, Cic. Fam. 2, 11, 2: quo me in silvam venatum vocas? Plaut. Men. 5, 2, 82: venatum in nemus ire parant, Verg. A. 4, 117: canum alacritas in venando, Cic. N. D. 2, 63, 158: tigris venatur, Val. Fl. 1, 493: tu praecipue curvis venare theatris, Ov. A. A. 1, 89.

—Prov.: stultitia est venatum ducere invitas canes, Plaut. Stich. 1, 2, 82: piscari in aere, Venari autem jaculo in medio mari, id. As. 1, 1, 87.

—Part. as subst.: voces venantum, of hunters, Phaedr. 1, 12, 7.

— Act.: i modo, venare leporem, Plaut. Capt. 1, 2, 81: canibus leporem, dammas, Verg. G. 3, 410: vespae muscas grandiores venantur, Plin. 11, 21, 24, § 72: conchae hiantes venantur cibum, id. 32, 11, 54, § 154: fugientes cum mari pisces, id. 16, 1, 1, § 3.

— Trop., to hunt or seek after, to pursue a thing (mostly poet.): laudem modestiae, Auct. Her. 4, 3, 5: suffragia ventosae plebis, Hor. Ep. 1, 19, 37: viduas avaras frustis et pomis, id. ib. 1, 1, 78: viros oculis (filia), Phaedr. 4, 5, 4; cf.: amores, Ov. Med. Fac. 27.

—Pass., Enn. Trag. 335; Prisc. p. 734 P.
 
top_lefttop_controlrow1_right
middle_left
middle_check
middle_arrow
middle_right
middle_left
middle_check
middle_arrow
middle_right
middle_left
middle_check
middle_arrow
middle_right
middle_left
middle_check
middle_arrow
middle_right
middle_left
middle_check
middle_arrow
middle_right